8km utomhus var planen men här är det grått, mulet och regnet hänger i luften. Jag var frusen och kände verkligen inte för att springa utomhus... så jag sprang på löpband inomhus istället. Lite orolig för mitt vänstra knä som gjorde ont i söndags när jag sprang 16km.
Knäet var ingen fara, huvudet däremot. Huvudet ville inte alls och jag kände mig helt knäpp, ungefär som i en film där det sitter en djävul på ena axeln och propagerar för att jag ska trycka på den stora fina röda stoppknappen och bara gå därifrån. På andra axeln tjatade ängeln i mitt öra om att jag visst klarar det, 8 km är inte särskilt långt, kämpa på. Varpå djävulen kontrar med att 8km visst är långt och inte nog med att det är en lång sträcka, det tar lång tid att springa denna långa sträcka, tänk så mycket skönare det skulle vara att bara gå och duscha och sen äta min goda lunch. Ängeln vann hela striden med att påminna mig om hur det känns att inte genomföra träningspasset jag har planerat, den trista tråkiga känslan som sitter i länge och hur nöjd och glad jag blir när jag väl har klarat av mina 8 km.
Hot och mutor, även om det är känslomässiga hot och mutor, funkar fint på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar