Tryckande kvav värme men mycket vatten, bra mat och trevligt sällskap gjorde att jag kände mig helt ok inför loppet, inte särskilt laddad eller nervös utan mer bara helt ok vilket faktiskt är något bra. Hoppade in i min startgrupp precis när det var dags för start. Massor med glada människor och helt plötsligt var jag fylld med energi, startskottet gick och jag joggade lätt iväg.
Efter 1,5 km kom en riktigt stark och högljudd åskknall, himlen öppnade sig och vi blev översköljda av ett riktigt härligt kallt sommarregn med stora tunga regndroppar. Alldeles underbart! I den tryckande kvava värmen var ett sådant regn mer än välkommet. Uppfriskad av regnet och den välkomna svalkan sprang jag på i ett bra temp, inte för snabbt för att inte orka hela loppet utan precis i det tempot där det känns som om jag kan springa hur långt som helst men om jag skulle öka lite lite skulle det bli för tungt efter ett tag, alldeles perfekt tempo. Drack i första vätskekontrollen, sprang genom någons vattenslang, klappade lite händer och bara njöt av upplevelsen.
När jag joggat upp på Älsvborgsbron och var påväg nerför började jag må illa, verkligen illa. Magen krampade och jag funderade på vad sjutton som hände, nyss var jag ju på topp. Har jag ätit något med gluten eller laktos i? Känslan var likadan som den jag hade när jag åt glass och ugnspannkaka efter mina 30 paleodagar. Mådde bara sämre och sämre, kämpade på till vätskekontrollen efter bron men fy sjutton vad illa jag mådde. Kallt vatten i magen gjorde bara att den krampade ännu värre, började se mig om efter ett avskilt ställe om jag inte skulle kunna behålla vattnet i magen. Gråtfärdig och frustrerad, gåendes inte springandes som planen var, skulle jag bryta loppet, ta taxi tillbaka och sen bara lägga mig i gräset och gråta mig till sömns en stund, var helt slut i kroppen och jag förbannade den totalt idiotiska tanken att ens springa det här ett enda steg från början. Fortsatte att gå och jogga lite korta sträckor om vartannat samtidigt som jag bara ville sova och kräkas samtidigt.
Kom efter mycket funderande, velande och kämpande fram till att det var helt ok att bryta loppet. Jag kan bryta loppet precis när jag vill! Det är mitt lopp och mitt att bryta.... eller så kunde jag fortsätta en stund till och om jag kände för det bryta lite längre fram. Gick lite, joggade långsamt lite, jobbade mig framåt och kämpade både med magontet/illamåendet/magkramp och huvudet. Huvudet tänkte ledsna skamsna tankar över att jag var så långsam, negativa tankar om hur dåligt det gick, skämdes över att jag gick så mycket trots alla glada människor som hejjade på sidorna. Så hade det gått 15 km och med bara 6 km kvar bestämde jag mig för att jobba med huvudet, kroppen kunde jag inte göra så mycket åt, sprang när den värsta krampen lagt sig och gick när den kom tillbaka om vart annat, men huvudet och de negativa tankarna behövde omvändas. Kämpade ju trots allt som en galning, även om alla sprang om mig, även om jag för det mesta gick, även om hela mitt planerade tidsmål gick totalt åt fanders, jag gjorde mitt bästa och pressade kroppen så hårt jag kunde utan att kräkas(bokstavligen). Där hittade jag mina positiva tankar, insikten om att jag faktiskt gjorde mitt bästa, var i en jobbigare situation än vad som var tänkt och gjorde mitt allra bästa av det hela.
Kom i mål 30 minuter långsammare än mitt förra Göreborgsvarv (mitt tidigare enda varv) men ändå nöjd, hade gjort mitt allra bästa och hade inte kunnat pressa mig en minut mer utan att hamna kräkandes i en buske och blivit tvungen att bryta loppet.
En dusch, prat med nära och kära och lite mat senare kändes även magen mycket bättre. Detta ska jag göra om och även då ska jag göra mitt allra bästa och vara nöjd med hur det går oavsett tiden. Gjorde mitt bästa trots personsämsta och är så nöjd med min prestation. Huvudet tog mig i mål när kroppen inte ville mer vilket för mig är en stor vinst i sig!
Nu måndag, ny vecka och nya utmaningar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar